Läs ett litet avsnitt ur boken.

Hon gick fram till sitt bokhandelscafé och tog de två trappstegen upp till den mörkröda dörren. Dörrklockan plingade hemvant
när hon öppnade dörren och hon steg in i vad hon kallade”hemma två”. Så fort hon fått upp ögonen för den gamla lokalen
precis vid huvudgatan hade hon vetat att det var det rätta för henne. Hon mindes fortfarande spänningen och nervositeten
när hon vågat och öppnat. Hur månaderna innan hade fyllts med att hyra lokalen, dra upp affärsplanerna, öppna konton, fixa
leverantörer och böcker. Hon älskade verkligen hur hon byggde upp sina dagar. Fast det fattades något. Eller någon. Livet var bättre så här. Hund ,hus, träning och eget företag som gick med vinst. Ja, kanske inte enorm vinst. De sista siffrorna som hon hade kollat på hade väl inte varit direkt lysande, men hon hade inte gått minus i varje fall. Huvudsaken var att hon kunde betala hyran, räkningarna, ge Zack mat, äta själv, betala lokalhyran och årsabonnemanget på sittplatsen på hockeyn. Resten kunde

Ella leva utan. Efter stängningsdags tog hon tag i allt hon skulle ha med sig hem. Med böckerna balanserande i famnen, samtidigt som hon höll Zack i kopplet och väskan på axeln snodde hon runt när hon gick rakt in i någon. Smällen fick fötterna åt ena hållet och kroppen åt ett annat. Böckerna och väskan försvann åt var sitt håll medan Ella mindre graciöst hamnade på ändan i en snövall. ”Uff ! Passa dig, jag kan tacklas ...”, muttrade hon irriterat till den vägg hon trodde någon satt upp under dagen, och tittade upp. En lång, bredaxlad man med en något road min såg ner på henne med de brunaste ögon hon sett, vilket fick henne att helt tappa talförmågan. Ljuset från gatlyktan fick ögonen att gnistra som guldbrun topas. En laddad attraktion ilade genom kroppen. En dragningskraft som hon aldrig känt innan. Mannen log och sträckte fram en hjälpande hand men Ella kravlade så graciöst hon kunde och kände rodnaden hetta på kinderna. Hjärtat tog ett skutt när hon mötte de underbara ögonen igen och Ella kände sig plötsligt pinsamt klumpig. Munnen mumlade något som skulle kunna uppfattas som ett
tack, medan hon fumligt plockade upp väskan och fick fatt i en skuttande Zack i koppel. Ögonen såg upp på mannen igen och
hon möttes av en något road blick. Snabbt vände hon sig om och gick mot bilen.

Visserligen hade hon kanske inte varit i sitt fulla fokus och kanske hade hon sett en aning klumpig ut, men det var ju han som hade stått i vägen. Hon hade ju bara gått ut genom dörren. Och kanske skyndat sig lite eftersom hon inte gillademörkret på kvällarna. Men vem var han? Vem var ägaren till de helt förtrollande chokladbruna ögonen som fick blodet att sjuda så?